Karlssons nödvändiga

Karlssons nödvändiga

i Maskrosor i asfalten, Tallbergs förlag, under utgivning 2021.

 ... ”Proppar … ”

   Farsans röst ekade mörkt inom mig när jag öppnade dörren till affären och tog ett steg nedför halvtrappan. Liklukten var utvädrad, det hade föreningen sett till. De hade också plockat ned morsans skylt, som de länge menat förfulade fasaden och drog ned värdet på lägenheterna. Nu stod den inkilad på högkant intill trappan, precis innanför dörren. I övrigt var allt som förväntat, den ingrodda smutsen, instängdheten och dammet i luften, bara mer påtagligt än jag mindes. Jag kontrollerade att den enligt honom själv fiffiga lucka i dörren som farsan konstruerat av fyra utbankade sardinburkar, popnitar, några alfapetbrickor och resterna av en gammal klocka var fortsatt inställd på att visa ”stängt”, och drog igen bakom mig. Kom åt morsans skylt med armbågen så att plåten sjöng dovt och spöklikt. Tog mig sedan på autopilot in bakom kassadisken och slog på lyset.

     Min första tanke var att bara anlita någon slags soptransport. Det fick kosta vad det kosta ville; travarna av gamla, osålda varor och staplade, obrutna kartonger, höljda av tjocka dammlager på hyllorna och golven intill, måste bara bort. Farsan måste de sista åren ha saknat ork att ta in leveranser på lagret, eller så var det fullt. Varför han nu alls beställt några leveranser. När jag kontrollerade kassaregistret verkade han inte ha sålt en enda grej senaste året, och innan dess hade affärerna varit minst sagt glesa. En gammal stamkund som då och då tittat in, men som till slut trillat av pinn, antagligen: en sista krok för farsan att hänga hoppet på, så att myten kunde hållas levande.

     ”Proppar … ”

     Inne på lagret var det mycket riktigt belamrat från golv till tak. Bara en yta precis lagom för att rymma dyschan, där farsan sovit, var fri från bråte. En låda sextonamperesförpackningar fungerade som nattduksbord, och en gammal sladdlampa, upphängd i en bit tvättlina fäst i taket, utgjorde ljuskälla för läsning. På lådan låg en tummad pocketbok utan omslag. Förvånat konstaterade jag att det var Sagan om de två tornen; jag hade lämnat den med de andra två delarna när jag flyttat hemifrån. Jag kunde inte minnas att farsan någonsin läst något annat än tekniska kataloger, Aftonbladet och Gula Tidningen ...