Strandfynd

Fastlandsfolk ser oss från andra sidan spegelglaset och uppfattar våra liv som lång­samma och händelselösa. Men upplevelsen här ute är att det lika gärna kan sä­gas vara precis tvärtom. När tiden går långsamt kan den samtidigt rymma så mycket mer, det visste redan Einstein: skeenden, skiftningar och schatteringar av upp­le­vel­ser får plats inuti ögonblicken på ett annat sätt än då mätningen mekaniskt bråds­kar iväg till nästa sekundmarkering på urtavlan. Tidens sävlighet banar väg för uttänjda intervaller och inom dessa kan fler händelser rymmas. Precis så var det de där knappa två dygnen i sen oktober, som började med att Gunilla på Tum­lar­ud­den berättade i affären om sitt märkliga strandfynd.


Det var svårt att inte tänka på det där när vi slutligen stod på knallen allihop och för­stummade såg ned över Gunillas färgglatt pinglande vik. Helt full av rosa, gult och ljusblått, precis som hon sagt. Mattan av hopträngda, delvis sammanklistrade och överlappande små badringar, ingen särskilt väl uppblåst och många nästan töm­da på luft, sträckte sig vidare runt själva udden säkert en femtio till hundra me­ter, med några enstaka exemplar skvalpande på utsidan mot berget åt sydväst ne­dan­för huset, som en bekräftelse på från vilket håll de anlänt. Enstaka exemplar ha­de lösgjorts från bröten och guppade ensamma bort nordvästvart i den råa brisen. Jag kände plötsligt att min hand fortfarande var innesluten i Sörens och att han kra­ma­de den så hårt att det började göra ont.

       Det var Torsten som bröt tystnaden.

       ”Ser fan precis ut som sådana där man hade som barn ju. Massa gulliga mönster och glada firrar och snäckor på och så den där lilla bjällran inuti.”

       Svaren kom i häpna, tveksamma stötar:

       ”Blev alltid så glad av hur den lät i vattnet, fast jag var rädd …”

       ”Jag hade aldrig nån …”

       ”Det måste vara tusentals ...”

       Rösten var Mariannes och alldeles därpå mullrade Sören tyst intill mig:

       ”Tiotusen ...”