Medborgare Roskow

Medborgare Roskow

Christian Munthe ©2020

 ... när hon återvände kunde slöjor av förrättarens doftlösa nikotinångor ännu anas som dis i solstrålarna som nådde porten genom alarnas lövverk. Hon tänkte be­­låtet på hur hon själv lyckats sluta röka, för säkert trettio år sedan nu och mest för att hon varit tvungen. Jordfästningsförrättaren var uppenbarligen av annat vir­ke, vilket också den diskreta partinålen i kavajslaget skvallrade om, och hon var för­­stås väl medveten om hans ställning som ordförande i grannskapets sam­fäl­lig­het. Roskow, tänkte hon och kisade i kvällsljuset mot basborgarhögen som reste sig väldig på andra sidan viken invid värmeverket – det pratades om att anlägga en sla­­lom­backe på den, nu när den snart skulle nå gränsen för sin föreskrivna ut­bred­ning. Det gick förstås att vara en god medborgare alldeles oavsett namn och här­komst, det visste hon lika väl som alla andra, men ändå! Roskow, lät det inte lite ut­ländskt?    



Det var i den stunden hon för första gången lagt märke till hans blick, hur den svepte längs med hennes kropp, nerifrån och upp tills deras ögon möttes och se­dan tog en liten runda, som om han inspekterat hennes huvudform, öron och hår. Ljud­löst öppnades en dörr i hennes inre och aningen om vad som nalkades slank in. Just då hade inte funnits något annat sätt att dölja att hon genomskådat ho­nom än att le.

           ”Du vet, ’Sara’”, hade han fortsatt. ”Det är ju inte vilket namn som helst, och ’Sam’, som i ’Samuel’ antar jag? Och så ’Jonas’, borta för alltid, slukad av det jätte­li­ka odjuret i fjärran land …”

           Bilden av broderns breda axlar vid diskhon, en yngre upplaga av hennes dö­da far.

           Förrättaren hade lett tillbaka mot henne, suckat och slagit ut med hän­der­na som om han velat svära sig oskyldig.

           ”Ester, ja, jag menar din mamma. Som du kanske vet känner jag ju henne lite grand genom basborgarplikten hon har. Jag säger inte …”

           ”Namn?”

           Sara var nu uppenbart förvirrad. Hade hon tagit fel på hans avsikter?

           ”Du har rätt förstås, bara namn, vad betyder det? Men namn berättar också en his­toria. Någonstans har namnen givits med en avsikt, en tanke. En linje av fö­re­stäl­l­ningar och önskemål som löper över generationer och formar en kultur.”

            ”Men vi är lojala!” protesterade Sara.