Högt över ytan

Högt över ytan

Christian Munthe ©2020

Väl på uteserveringen alldeles intill vattnet, med utsikt över Stockholms in­lopp och Nackas höjder på andra sidan, drar hon upp Hermès-scarfen över hu­vu­det. Den har ett klassiskt ridmotiv i dämpat brunt och matt tegelrött mot en crè­me­gul bakgrund. Hon fick den av mamma på artonårsdagen med förmaningen att nu gick det inte ann ”att hålla på att flicka sig” längre. Sedan dess har hon vant sig vid att bära den som sjalett på promenader när hon behöver tukta håret från att falla i an­siktet eller fara omkring. Som nu i den byiga försommarvinden. Som då, oavsett vä­der. Trots att tiden när det inte riktigt passade sig för en ung kvinna av bättre fa­milj att ensam ta sig till saluhall eller göra sysslor utanför hemmet med frisyren blot­tad för länge sedan passerats, hade sjaletten ändå outsagt förblivit konvenans i de kretsar hennes familj ville tillhöra. Redan då var det förstås en anakronism och nu­mera är den rentav pinsam. Hon undrar ibland om någon tror att hon är muslim. In­te de som kan tyda tecknen förstås; Kennedy-loafers så här till vardags, den disk­re­ta pärlan i den klassiskt formgivna guldringen, Burberry-kappan halvknäppt i vär­men och byxorna från Harrods – bland vännerna är hon tolererad som lite e­gen­sin­nig tack vare sin i övrigt oantastligt lågmälda elegans. Men alla de andra, de som svär­mar runtom henne i bussar och butiker och på gator, och dem som hon för en kort stund var så innerligt nära, djupt därnere i det iskalla våta, innan hon nådde yt­an tack vare deras kroppar, utan vilka ingenting funnes att ta spjärn mot.

     Lite otåligt lägger hon benen i kors medan hon rör i kaffet och betraktar den stora, vita passagerarfärjan som i långsamt majestät stävar fram bakom Fjä­der­hol­marna därute. Slinter plötsligt till med skeden och välter nästan koppen, sam­ti­digt som strupen blir iskall av luften som strömmar ned i lungorna av det häftiga, dju­pa andetaget. Men det är bara luft. Hon finner sig och hindrar kaffet att för­spil­las med en mjuk handrörelse, samtidigt som hon kväver utropet på väg upp ur stru­pen och tvingar undan blicken från fartyget. 

      Den faller på en plätt en bit bort, där en pojke på kanske åtta, nio år har fun­nit sig tillrätta i gruset, halvt om halvt i lövverksskugga under en av aplarna. Hjär­­tat slår lugnare och hon anstränger sig att hålla siktet kvar i samma riktning. Hon är inte särskilt bra på det här med barn, så hon blir förvånad när hon så ome­del­bart bildar sig en uppfattning om hans ålder. Han har tjockt och lockigt svart hår, lite bångstyrigt och med en lyster av spridda, mörkt blåvioletta dagrar i de o­jäm­na strålarna av solljus som tränger genom löven. Han bär blåjeans och en ljus­grå sådan där amerikansk bomullsjacka med huva, som en munkkåpa. På fötterna har han gymnastikskor, vilka hon av kollegornas skratt på kontoret förstått inte he­ter så längre, men hon kan just nu inte komma på vad de kallas; inte tennisskor hel­ler, något engelskt. Platt på rumpan sitter han, med benen isär, lite krökta med fot­su­lorna inåt, och överkroppen lätt böjd med ansiktet mot marken, där han gör nå­gon­ting med händerna som hon inte kan se. Han verkar koncentrerad och sam­ti­digt uppspelt, men på ett lugnt sätt. Hon tänker plötsligt att han kanske leker krig ...