Överlevarna

”Är det sant, onkel Avrum?”, undrade Solomon ivrigt och strök undan en hårlock som fallit ned i pannan. ”Har hon fått visum? Ska hon verkligen komma? Hon kom­munisten?”

        ”Vem har du pratat med, Shlojme? Inte din far, det kan jag lova! Fast det är ju helt säkert hans förtjänst, allas vår macher och brojtgeber i dessa onda tider. Men han vet också att hålla snattran, så var får du allt ifrån, undrar jag?”

        Novembersolen stod ännu högt så här på väg mot den verkliga sommaren i Uru­­guay. Den värmde de stora, oregelbundna skifferplattorna som prydde den ny­an­­lagda altanen utanför den vitkalkade byggnaden i La Floresta, i vilken gamla druv­­­pressar av väloljat brasilianskt ädelträ fortfarande tog upp det mesta av ut­rym­met.

        Inte ens en och femtio lång var han, onkel Avrum, med sin skarpt blän­kan­de, fräk­niga flint, omgiven av en tjock, ullig krans av hår som, trots den do­mi­ne­ran­de vit­heten, ännu bar spår av sin ursprungliga svärta. Nu fixerade han Solomon med bister min, genomborrande blick och ögonen groteskt förs­to­ra­­de genom starrglasögonens tjocka linser. Han tog av sig den buckliga stråhatten, vif­­tade undan några loja flugor medan han sög i sig en slurk mate och nickade.

         ”För du har förstås rätt, jingele, hon kommer faktiskt, käraste syster Leah. Hon kommunisten.”

Genom däckventilerna kunde Leah se säll­s­kapsrummet, där passagerare av olika åldrar och kön satt försjunkna i tid­ningar, samtal eller schackpartier. Hon var ingen oäven spelare själv, men hade nu­me­­ra sällan tålamodet att föra ett parti till avslut. På de låga borden stod teglas med matt­­polerade hållare av metall som pryddes av Svartahavsrederiets emblem i blek­nan­­de rött och svart, intill fulla askkoppar av samma material. Tobaksröken var tjock under taket och det stod en stor samovar i ena hörnet. Längre in, bakom mjölk­­färgade glasrutor med graverade revolutionära motiv fanns själva matsalen. Bor­­den var dukade för den stundande middagen: nötta vita dukar, lättmetallbestick och kantstött porslin, men det fanns i alla fall generösa vodkaglas som lovade lind­ring.

          En bild av syskonen som hunnit ge sig av innan allt elände börjat blixtrade för­bi när hon svängde in genom dörren. Avrum hade sänt ett fotografi; de var åld­ra­de nu allesamman, uppklädda och uppställda mot en vitkalkad vägg i solen nå­gon­stans på landsbygden därborta. Men det som nu framträdde för Leahs inre blick var ett sce­neri från en tid mycket längre tillbaka: Mor stod vid grytorna och nio sto­jan­de, hung­riga ungar flockade sig redan kring det grova träbordet i det låga tim­mer­hu­set i Staszów. Far och Josef kommer in från dagsverket i skomakeriet som in­rymts i ett till­byggt skjul på gaveln intill, båda hukar för att inte slå pannan i dörr­fod­ret. Innan far ens fått av sig de leriga stövlarna deklarerar han med bitter stäm­ma:

           ”Er storebror har bestämt sig för att flytta till Warszawa. Där ska han bli rik och återta kung Davids tron, eller vad det nu är som han och hans galna Poalei Zion-vänner inbillar sig. Hans gamle far och hans familj kan klara sig ändå, tycker han.”